Minna Huovinen

Jag vet inte om jag har nämnt tidigare här på bloggen att antagningsbeskedet för universitetet kommer på torsdag. Ni som inte visste det vet det ju i alla fall nu. Det där lilla beskedet har gett mig ångest i ca tre månader nu och jag har ingen aning huruvida jag kommer vara superlycklig, lättad, förstörd eller uppgiven på torsdag. Jag har ingen aning.

Jag har som bekant sökt till Socionomprogrammet av den anledningen att jag vill bli socionom. Tidigare har jag velat en massa fram och tillbaka mellan blandannat det, lärare och språkvetare men i vintras slog det mig att jag visste. Jag ville bli socionom. Detta är verkligen en sjuk känsla för jag har känt så många genom livet som varit stensäkra på exakt vad de ska bli för något, men själv har jag alltid sagt "ingen aning" när någon har frågat mig. Både när jag gick på gymnasiet, men också som liten när andra barn hade drömmar om att bli astronaut, cirkusprinsessa och delfinskötare hade jag aldrig någon aning. Men så när jag slutade gymnasiet började jag självklart tänka, för då stod jag helt plötsligt på egna ben med livet som ett vitt papper, carte blanche. Jag pluggade en kurs på universitetet och uteslöt språkvetare ganska fort, och även lärare hann jag inse inte var min grej innan jag kom fram till att jag ska bli socionom.

Och nu till det värsta av allt, jag vill det här så himla mycket. Jag VILL bli socionom, och det skrämmer mig. För på torsdag får jag reda på huruvida det kommer bli så eller inte. Om jag inte kommer in kan jag förvisso söka igen nästa år men då blir det ytterligare ett år som jag bara får vänta på besked, med i sådana fall ännu större risk att inte komma in. Just att inte komma in skrämmer mig faktiskt ännu mer än att faktiskt komma in och inse under vägen att det inte är min grej. För då har jag åtminstone fått chansen, skulle jag inte få det går jag istället misste om den vetskapen.

Magkänslan säger mig att jag borde komma in, åtminstone i Gävle som är mitt andra val efter Uppsala. Men samtidigt vågar jag inte hoppas överhuvudtaget, med rädsla för att bli besviken. Dessa tre dagar som är kvar kommer jag antagligen ha ständig ångest och därför ber jag er som läser att åtminstone hålla en liten tumme för mig och min framtid (haha vilken klycha), så får vi se sedan om detta är ytterligare ett snedsteg i livet eller ett bra val.